Rosies dagbok

Jag kollade precis på filmen Marley & Me. Den var jättebra.Den handlade om en hunds liv hos en familj.  I den ser man verkligen hur det är att ha en speciell hund som kräver extra mycket uppmärksamhet. Det var verkligen som våran familj med Madde. Hon var en speciell hund. Skällde på andra hundar och kunde bli lite galen när hon såg andra hundar. Men trotts det så älskade vi henne som en familjemedlem och ett syskon. Hon var min syster! Snacka om att jag grät i filmen när Marley blev gammal och började bli sjuk. Det är verkligen som en familjemedlem. När man måste skiljas från sitt älskade djur som man har upfostrat eller växt upp med. Det tar verkligen på en. Man vet att det någon gång kommer hända. Men han skjuter bort tanken för att det är för jobbigt. Enda tills det är ett måste. Det är svårt.
Jag saknar min älskade Madde varje dag, varje dag ser jag hennes aska här på byrån. Varje dag blir jag påmind om hur många underbara år vi hade tillsammans. Varje dag vill jag att hon ska stå där ovanför trappan när jag kommer hem. Jag saknar henne så otroligt mycket. Det har gått snart två månader, men det är fortfarande samma känsla av tomhet och saknad här hemma.



Min älskade Madde. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Jag älskar dig såå mycket. Du är den bästa syster man någonsin kunde ha. Du fanns alltid där för mig. Du lyssnade utan att skvallra. Du trösta mig när jag var ledsen. Du kunde bara ligga och hålla mig sällskap när jag var ensam utan att behöva säga något. Du fanns där när jag hade det svårt. Du ställde alltid upp! Du är bäst Madde och kommer alltid vara det. Vi kommer alltid älska dig!