Rosies dagbok

Jag har funderat på det där med inre skönhet. Man säger ju att det är vad man har innan för pannbenet som spelar roll. Man kan vara skitsnygg men ändå helt blåst. Då är man inget att ha. Men om man är halvsnygg men är jättesnäll så är man ett bätte kap än den snygga. Men om man är halvsnygg och snäll men har dåligt självförtroende. Då har man ju ingen utstrålning. Och utstrålning är ju också en viktig sak för att ha en bra personlighet. Det är en djungel det här med skönhet. Jag tycker i alla fall att den inre skönheten är viktigare än den yttre.
Men i alla fall när jag träffar min kille så sminkar jag mig och fixar till mig så jag ska se snygg  ut. Även fast han har sett mig nyvaken,  utan smink och morgonrufsig i håret hur många gånger som helst. Men endå så vill jag vara snygg när jag är med han. Och jag vill hälst inte heller gå utanför dörren utan smink. Snacka om hur man har utvecklats. När man var mindre brydde man inte sig hur man såg ut och det var ens föräldrar som oftast valde kläder till en. Jag tycker att det var enklare så. Det fanns inga skönhetskomplex när man var liten. Det största problemet var att man bråkade om vilken barbie docka man skulle vara när man lekte med sina kompisar. Mycket skönare! Sen kom man in i tonåren och massa andra tankar kom in i bilden. Och sminket. Man ville vara snygg. Jag kom ihår bald se första gångerna jag färgade håret hos en frisör. Jag färgade brunt överhår och rött under. Det var i 8an och när jag kom till skolan så kom alla fram till mig och sa att jag hade så fint hår. Och snacka om att jag vart stolt! Bara man gör en sådan sak som att fårga håret och folk berömmer en så tror jag att man får lite bättre självförtroende. Alla mår ju bättre av beröm och komplimanger. Man skulle få komplimanger varje dag så skulle man ha värsta självförtroendet nu! Man märker att man mår bättre och blir gladare  om man tillexempel får en komplimang av sin kille. Då känner man sig bättre hela dagen.